Historia bakom häradsallmänningar i korthet

Allmänning är ett begrepp med uråldrig tradition och innebär att flera jordägare gemensamt äger ett ostyckat jordområde. Det samfällda ägandet har vuxit fram ur gårdarnas och byarnas utnyttjande av närliggande utmark, skog och sjö. (Jönåkers Häradsallmänning informationshäfte).

”Ett härad var redan på vikingatiden ett administrativt område, vars huvudsakliga uppgift var att samordna närsamhällets insatser för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; i första hand i sjömilitärt hänseende. Häradet är det äldsta kända begreppet för geografisk indelning och har sitt ursprung från tiden före 1000. Begreppet anses invandrat från Danmark till Götaland. I Svealand hette områden hundaren och först omkring 1300 döptes hundarena i Svealand och därmed i Södermanland om till häraden. Obs att namnet, i grannhäradet Oppunda, innehåller det g:a hundarenamnet, det betyder, – hundaret där uppe, – nämligen längs Nyköpingsån sett från Nyköpings horisont” (Oppunda Härads 1000-åriga historia, C-E Sturkell).

Skogsbruket/skogsvården/naturvården

Skogsbruket, den idag helt dominerande verksamheten har under de senaste drygt 100 åren passerat flera olika faser. Stora delar av allmänningens skogsbestånd drabbades av skadeinsekten, nunnefjärilens, härjningar vid sekelskiftet och betydande arealer föryngringsytor uppstod och dessa har återbeskogats genom ett intensivt skogsodlingsarbete. Genom god skogsvård och ambitiösa hushållningsplaner har idag åstadkommits ett virkesförråd som är större än någonsin. Skogsbeståndet består till c:a 70 % tall med en omloppstid mellan 70 och 130 år. För Jönåkers Häradsallmänning är det en självklarhet att naturvårdshänsyn i olika avseenden skall tas vid planering av alla åtgärder inom såväl skogsbruk som övrig verksamhet.

Naturvårdsplanering sker i samråd med Skogsstyrelse och Länsstyrelse. Särskilt intressanta områden ur denna aspekt är området kring Näsnaren och Hålvetten, klarvattensjöar med ett omväxlande landskap, som har mycket höga naturvärden. Redan 1909 lade skogsforskningsinstitutet ut den första tillväxtstudien inom området Mossängsreservatet. I mitten av 1940-talet omnämnes beståndet i skogslitteraturen som norra Europas virkesrikaste blandbestånd av tall och gran. Det unika skogsbeståndet inom Mossängsreservatet fridlystes 1935, men har skadats så allvarligt vid stormar 1944, 1954 och 1969 att fridlysningen sedermera upphävts. Jönåkers Häradsallmänning hävdar fortfarande området som ett reservat och trots tidigare stormskador är trädbeståndet imponerande.

Sågverksrörelsen

Den stationära sågverksrörelsen startade 1932 när en cirkelsåg med dubbelt kantverk uppfördes på Näsnarstranden vid Aspnäset. Innan hade timret sågats på cirkelsågar vid avverkningsplatserna. I nästan 50 år förädlade, först genom sågning senare även hyvling och impregnering allmänningen allt sitt virke före försäljning. 1949 installerades ett ramsågverk Fr.o.m. 1964 ökade produktionen markant då man köpte in all Oppunda Häradsallmännings virkesfångst för förädling och försäljning. Antalet sysselsatta i enbart sågverksrörelsen var en tid c:a 25 personer. I slutet av 1960-talet uppgick den normala försågningen till c:a 120 000 timmer per år. C:a 40 % av trävarorna exporterades till England, 20 % till Holland, Väst-Tyskland, Danmark och Norge medan resterande fann avsättning på hemmamarknad. Timmer kördes från början till sågen med häst av närboende bönder. Under 1940-talet köptes den första lastbilen för timmertransporter. Sågverksepoken avslutades 1982 efter att en följd av år ha gett otillfredsställande ekonomiska resultat. Konkurrensen från större handelssågverk blev för svår för såväl allmänningen som många andra mindre sågverk i närområdet. Många inom skogs- och sågverksnäringen blev under den perioden utan arbete eller tvingades byta till andra uppgifter.

Kalkbruksverksamheten

Kalkbruksverksamheten startades 1930, efter det att man i samband med framdragning av ny väg förbi Djupvik i slutet av 1920-talet upptäckte en rik kalkfyndighet. Möjligheten att utnyttja kalkfyndigheten i kombination med ett stort lager av svårsåld klenved (röjnings- och förstagallringsved från de stora återbeskogningarna efter nunnehärjningen vid förra sekelskiftet) utgjorde underlaget för styrelsen och dåvarande skogsförvaltaren Sven Callins beslut att anlägga ett kalkbruk. Kalkungnen Adam uppfördes 1930 och produktionen kom snabbt igång. Marknaden var god och lönsamheten bra. Produktionskostnaden beräknades till 10 kronor/ton och försäljningspriset var 20 kronor/ton. 1939 byggdes ytterligare en ugn, Eva. Kalkbruket drevs fram till 1957 och under de 6783 dygn som ugnarna varit i drift tillverkades 153 638 ton kalk. Verksamheten var inte helt konfliktfri, 1932 gick arbetarna ut i en 160-dagars strejk mot sänkta löner. Industrianläggningen/ugnarna stod kvar till 1983 då de revs och vräktes ner i den närbelägna dammen som bildats i det närmaste dagbrottet. 15 á 16 personer inräknat de som transporterade dit veden var sysselsatta med verksamheten, vid nedläggningen av kalktillverkningen kunde ersättningsarbete erbjudas i skogen och inom sågverksrörelsen.

Produkterna såldes främst inom Södermanland – Östergötland som murbrukskalk och jordförbättringsmedel samt till industriändamål bl.a. glastillverkning. Idag används material från kalkfyndigheten till att bygga upp och underhålla det egna, omfattande skogsbilvägnätetet om c:a tio mil. Länsantikvarien i Södermanland beskrev vid ett tillfälle industrisatsningarna och framförallt kalkbrukssatsningen som ett monument över felslagen industrisatsning. Något som artikelskrivarna inte ställer sig bakom. Industrier lever inte alltid och i evighet. Tänk istället vilken nytta och försörjningsmöjlighet verksamheten utgjorde under framförallt det i mångt svåra 1930-talet, och tiden är föränderlig.

Arbetskraften

Arbetskraften, den viktigaste komponenten i all industriell verksamhet, var för trakten av omfattande numerär. Som exempel kan nämnas att år 1947 fanns totalt 118 personer engagerade inom Jönåkers Häradsallmänning. Tjänstemännen utgjordes av 1 skogsförvaltare, 1 överskogvaktare, 4 skogvaktare, 1 förman för kalkbruket 1 förman för sågverket och 1 kamrer. Skogsförvaltaren och kamreren hade samtidigt ansvar för Oppunda Häradsallmänning. De 87 kollektivanställda var fördelade med 15 som brännare och stenarbetare vid kalkbruket, 12 som lastbilschaufförer med tre bilar till körning av mur- och jordbrukskalk, 14 som sågverksarbetare, 4 som byggnadsarbetare och 42 som skogsarbetare. Det var en levande trakt där människor på 1930-talet byggde och bosatte sig. Det fanns bl.a. både skola och affär.

Förändringarna i samhället, framförallt ökad effektivitet genom mekanisering och redskapsutveckling leder under 1970- och 1980-talen till en successiv avveckling av arbetskraften och de sista nio kollektivanställda slutade den 31 augusti 1993. Idag utförs den operativa förvaltningen av en skogsförvaltare som utöver förvaltningen av allmänningens samlade markareal om 9182 Ha, varav 7122 Ha är produktiv skogsmark även förvaltar en del externa skogar. Den administrativa och kamerala funktionen sköts av en deltidsanställd tjänsteman. Alla för skogsdriften nödvändiga tjänster handlas idag upp externt och huvuddelen av försäljningen sker som försäljning av rotstående skog. Dagens verksamhet präglas av ett produktivt skogsbruk i god balans där goda naturmiljöer bevaras och skapas till gagn för såväl delägare som jakt, fiske och allmänt naturintresserade.